Warning: getimagesize(/Image/Map/MP239880.gif): failed to open stream: No such file or directory in
/home/mapnlee7/public_html/MAPNALL/geoname.php on line
861
Centralafrikanska republiken (République centrafricaine; Ködörösêse tî Bêafrîka) är en republik i centrala Afrika, strax norr om ekvatorn. Landet gränsar till Tchad i norr, Sudan och Sydsudan i nordost, Kongo-Kinshasa och Kongo-Brazzaville i söder och till Kamerun i väst. Landet har en yta på omkring 623 000 km² och har cirka 4,6 miljoner invånare (2012). Huvudstad är Bangui med 568 500 invånare (2010). . Centralafrikanska republiken saknar kust.
Landet består mestadels av ett kuperat platåland, med ett flertal floder som översvämmas under regnperioden. Klimatet är ett tropiskt regnskogs- och savannklimat. Det är ett av Afrikas minst utvecklade länder, och hade år 1995 en BNP per invånare på 340 amerikanska dollar. Stora delar av befolkningen är sysselsatt inom jordbruk, som framför allt är självhushållningsjordbruk.
Landet var en fransk koloni under namnet Oubangui-Chari fram till 1958, och blev en självständig republik 1960. Överste Jean-Bédel Bokassa tog makten 1966 och utropade sig till kejsare av Centralafrikanska kejsardömet 1976. Det blev åter republik 1979, då Bokassa störtades. Motståndet mot enpartisystemet ledde till att fria val hölls 1993, och Ange-Félix Patassé valdes till president.
Under 1990-talet gjorde delar av försvarsmakten flera gånger uppror, och en panafrikansk fredsstyrka sattes in 1997 för att övervaka vapenvilan. Läget har dock fortsatt varit oroligt och explosivt, med ett flertal rebellgrupper som strider inbördes om landets rika naturtillgångar. Många lever på svältgränsen och situationen har beskrivits (2013) som den näst största pågående humanitära katastrofen i världen efter den i Somalia.
Den franska kolonin Oubangui-Chari blev den självständiga Centralafrikanska republiken 1960. Under några år i slutet av 1970-talet kallades landet för kejsardöme sedan Jean-Bédel Bokassa utropat sig till kejsare. Från självständigheten fram till tidigt 1990-tal kom landet att styras av olika franskstödda autokrater från södra delen av landet. Detta mönster bröts av de första flerpartivalen 1993, då den förste ledaren från norr, Ange-Félix Patassé kom till makten. Därefter följde ett årtionde av etniska spänningar och politisk instabilitet, inklusive ett myteri inom armén 1996–1997 och en misslyckad militärkupp i maj 2001, som slogs ned med hjälp från Libyen. Ytterligare stridigheter blossade upp i november samma år då arméns ledare, François Bozizé, avskedades. Bozizé lyckades samla styrkor till ett uppror och intog huvudstaden nästintill utan motstånd. I mars 2003 hade man erövrat makten i landet. Den sittande presidenten Patassé var utomlands vid tiden för kuppen och lever fortfarande i exil. Strax efter att François Bozizé tagit makten 2003 ogiltigförklaras den 109-hövdade Nationalförsamlingen, som utsetts med direktval vart femte år. Den nye statschefen menade dock att detta endast var ett tillfälligt avbräck i demokratin och för att hålla skenet uppe skapades en temporär ersättare i form av det Nationella övergångsrådet, som höll sitt första möte i juli 2003 och som skulle konferera var tredje månad. I grunden var detta endast en rådgivande instans, även om det också inberäknade regeringsmedlemmar. I övrigt deltog 12 oppositionspolitiker och 17 representanter från provinserna, poliser och militära representanter, samt representanter från det civila samhället – såsom sex fackförbund och tre religiösa ledare. Rådet leddes av Nicolas Tiangaye, en framstående förkämpe för mänskliga rättigheter.
Eftersom 1995 års konstitution ogiltigförklarats i samband med kuppen kom övergångsrådets främsta uppgift att bli framställandet av en ny sådan. Efter en utdragen kamp mellan Övergångsrådet och presidenten tvingades slutligen den senare att ratificera de tillägg som Övergångsrådet föreslagit, mycket tack vare påtryckningar från FN och Frankrikes regering. Tilläggen inkluderade exempelvis en förkortning av presidentens mandatperiod, från sex till fem år, med möjlighet till ett omval. Dessutom stärktes premiärministerns och Nationalförsamlingens makt, samtidigt som avgiften för kandidatur i president- och parlamentsval sänktes.
Trots Bozizés löften om att regera endast under en övergångsperiod deltog han i det presidentval som ägde rum i mars och maj 2005. Hans seger fick ytterligare styrka genom det legislativa val som ägde rum samtidigt, i vilket den Bozizétrogna koalitionen Convergence Kwa Na Kwa kammade hem de flesta platserna i Nationalförsamlingen. I den nya regeringsbildningen i juli 2005 bevisades åter hur nordliga stammar flyttar fram sina positioner.
Bozizé störtades i en militärkupp i mars 2013 och ersattes av rebelledaren Michel Djotodia.
