Karta - Barbados

Barbados flagga

Barbados är en självständig östat i ögruppen Små Antillerna i Västindien. Barbados är det mest tätbefolkade landet i Amerika och är en av världens mest tätbefolkade stater. Ön ligger 434,5 kilometer nordost om Venezuela. De närmaste grannöarna är Saint Lucia respektive Saint Vincent och Grenadinerna, som båda ligger väster om ön.

Barbados är ungefär 430 km² stort och består främst av lågland, med några högre regioner i inlandet. Barbados har troligen inte bildats av ett vulkanutbrott; berggrunden består främst av kalksten och korall. Det finns stora sockerplantager på ön och betesområden nära havet.

Barbados har bland de högsta levnadsstandarderna och läskunnighetsnivåerna i tredje världen och ligger enligt FN:s utvecklingsprogram på fjärde plats bland alla världens utvecklingsländer. Ön är också ett stort turistmål.

Den 20 oktober 2021 valdes Sandra Mason till att bli Barbados första president och den 30 november samma år efterträdde hon Elizabeth II som statschef, då Barbados ändrade statsskick från monarki till republik.

Portugiser och spanjorer kom som de första européerna till Barbados på 1500-talet. Under deras tid utrotades den indianska urbefolkningen (en del fördes som slavar till Haiti). Britterna fortsatte kolonisationen på 1600-talet.

Britterna började bosätta sig där 1627 och införde sockerplantager, där slavar arbetade till 1834, då slaveriet förbjöds. Sociala och politiska reformer genomfördes gradvis under 1940- och 1950-talen och ledde till självständighet från Storbritannien 1966.

De första som bosatte sig på Barbados var nomadiska indianer. Tre immigrantgrupper flyttade norrut mot Nordamerika. Den första gruppen var jordbrukare, fiskare och keramiker som anlände med kanot från Sydamerika omkring 350 e.Kr. Arawakfolket var den andra gruppen att anlända från Sydamerika omkring 800 e.Kr. Några arawakbosättningar på ön är Stroud Point, Chandler Bay, Saint Luke's Gully och Mapp's Cave. Enligt ättlingar till arawakier var Barbados ursprungliga namn Ichirouganaim. Under 1200-talet anlände kariber från Sydamerika, vilka var den tredje vågen. Under de närmaste århundradena levde de tre olika grupperna isolerade från varandra.

Namnet "Barbados" kommer från en portugisisk utforskare vid namn Pedro Campos, som kallade ön Los Barbados ("de skäggiga"), då han 1536 såg öns fikonträd med långa hängande rötter, som liknade skägg. Mellan 1536 och 1550 tillfångatog spanjorerna många kariber på Barbados och använde dem till slavarbete på sockerplantager. Många kariber flydde i samband med detta från ön.

Brittiska sjömän som landsteg på Barbados på 1620-talet, vid dagens Holetown, fann ön obebodd. Från det att de första britterna anlände 1627, fram till självständighetsförklaringen 1966, var Barbados under oavbrutet brittiskt styre. Dock åtnjöt Barbados stor lokal autonomi.

Många irländare skickades till Barbados för att fungera som handlare och tjänare och under flera århundraden fungerade de som en buffert mellan plantageägarna och de afrikanska slavarna. De var antingen en del av den koloniala milisen eller så kämpade de för afrikanerna i olika upplopp. Giftermål mellan irländare och afrikaner var vanliga och eftersom afrikanerna kunde motstå tropiska sjukdomar och klimatet bättre än de vita, och då många vita slavar emigrerade om de fick möjlighet, gick Barbados från att ha en irländsk majoritetsbefolkning på 1600-talet till att ha en övervägande svart befolkning på 1900-talet.