Sanskrit
Sanskrit (संस्कृतम् saṃskṛtam [sə̃skɹ̩t̪əm], ursprungligen संस्कृता वाक् saṃskṛtā vak, "förfinat tal") är ett indoariskt språk och hinduismens, jainismens och mahayanabuddhismens främsta liturgiska språk. I dag är det listat som ett av de 22 godtagna indiska språken och är ett officiellt språk i delstaten Uttarakhand. Sanskrit är ett mycket arkaiskt indoeuropeiskt språk och ligger mycket nära det indoeuropeiska urspråket.
Sanskrit är ett indoariskt språk inom den indoiranska språkgruppen i den indoeuropeiska språkfamiljen. Medan dess föregångare, vediskan förmodligen låg relativt nära den gamla folkliga fornindiskan, var sanskrit en något konstlad fornindiska som fortsatte talas av lärda män när folket redan hade gått över till medelindiska (prakrit). Den mest kända klassiska sanskritgrammatiken formades av Panini, förmodligen på 300-talet f.Kr. Sanskrit är nära besläktat med avestiska.
Inom den indoeuropeiska språkfamiljen delar sanskrit karakteristiska ljudförändringar med satemspråken (främst slaviska och baltiska språk), men även med grekiska.
När religionerna jainism och buddhism uppstod, undvek de att använda sanskrit och använde istället folkets språk. Senare fick dock buddhismen, vid sidan av den palispråkiga kanon Tipitaka, också en sanskritspråkig version, och verk av den buddhistiske författaren Aśvaghoṣa på 100-talet e.Kr. räknas, tillsammans med hans hinduiske kollega Kālidāsa i början av 400-talet, till sanskritlitteraturens guldålder.
Sanskrit är ett indoariskt språk inom den indoiranska språkgruppen i den indoeuropeiska språkfamiljen. Medan dess föregångare, vediskan förmodligen låg relativt nära den gamla folkliga fornindiskan, var sanskrit en något konstlad fornindiska som fortsatte talas av lärda män när folket redan hade gått över till medelindiska (prakrit). Den mest kända klassiska sanskritgrammatiken formades av Panini, förmodligen på 300-talet f.Kr. Sanskrit är nära besläktat med avestiska.
Inom den indoeuropeiska språkfamiljen delar sanskrit karakteristiska ljudförändringar med satemspråken (främst slaviska och baltiska språk), men även med grekiska.
När religionerna jainism och buddhism uppstod, undvek de att använda sanskrit och använde istället folkets språk. Senare fick dock buddhismen, vid sidan av den palispråkiga kanon Tipitaka, också en sanskritspråkig version, och verk av den buddhistiske författaren Aśvaghoṣa på 100-talet e.Kr. räknas, tillsammans med hans hinduiske kollega Kālidāsa i början av 400-talet, till sanskritlitteraturens guldålder.