Bengali
Bengali (även bengaliska eller bangla) är ett indoariskt språk som talas i östra delen av Indiska halvön. Bengali är ett inhemskt språk i den region i östra Sydasien som kallas Bengalen, vilken omfattar dagens Bangladesh och den indiska delstaten Västbengalen. Bengali är även majoritetsspråket i delstaten Tripura. Bengalitalande minoriteter finns också bland annat i de indiska delstaterna Assam, Jharkhand och Andamanerna och Nicobarerna. Med nästan 230 miljoner modersmålstalare är bengali ett av de mest talade språken i världen (det uppskattas vara det sjätte eller femte största). Bengali är det huvudsakliga språket i Bangladesh, och det näst mest talade språket i Indien. Tillsammans med assamesiskan är bengali det geografiskt östligaste av de indoariska språken. Den mest kände författaren på bengali är nobelpristagaren Rabindranath Tagore.
Bengali skrivs med bengalialfabetet. Assamesiska, oriya och maithili, tre andra språk som tillhör maghadagrenen av den indoariska språkfamiljen, är nära besläktade med bengali.
Liksom andra östliga indoariska språk uppkom bengali ur de östliga medelindiska språken på Indiska halvön. Magadhi, det äldsta belagda talade språket i området, hade utvecklats till ardhamagadhi ("halvmagadhi") under första delen av det första årtusendet e.Kr. Ardhamagadhi, liksom alla prakritvarieteter i norra Indien, började ge plats åt vad som nu kallas apabhramsaspråk strax före år 1000. Det lokala apabhramsaspråket på östra Indiska halvön, purvi apabhramsa eller apabhramsa abahatta, utvecklades så småningom till regionala dialekter, vilka i sin tur bildade tre grupper: biharispråk, oriyaspråk och bengali-assamesiska språk. Vissa hävdar att delningen skedde mycket tidigare, till och med så långt tillbaka som 500 e.Kr. men språket var inte statiskt; olika varieteter samexisterade och författare skrev ofta på flera dialekter. Exempelvis tros magadhiprakrit ha utvecklats till apabhramsa abahatta omkring 500-talet. Detta språk konkurrerade med bengali en tid.
Vanligen urskiljer man tre perioder i bengalis historia:
* 1) Fornbengali (900/1000 e.Kr.–1400 e.Kr.) – texter bland andra Charyapada, religiösa sånger; framträdande av pronomen Ami, tumi, etc; verbböjningar -ila, -iba, etc. Oriya och assamesiska avskiljer sig under denna period.
* 2) Medelbengali (1400–1800 e.Kr.) – viktiga texter från denna period är bland andra Chandidas Srikrishnakirtan; elision av ô-ljudet i ordslut; spridning av sammansatta verb; persiskt inflytande. Vissa forskare indelar denna period ytterligare i tidiga och sena medelperioder.
* 3) Nybengali (sedan 1800 e.Kr.) – förkortning av verb och pronomen, bland andra förändringar (till exempel tahar → tar 'hans'/'hennes'; koriyachhilô → korechhilo han/hon hade gjort).
Historiskt sett ligger bengali närmare pali än sanskrit, men under den medelbengaliska perioden (Chaitanyatiden) och även under den bengaliska renässansen påverkades bengali allt mer av sanskrit. Av de moderna indoeuropeiska språken i Sydasien har bengali och marathi bevarat ett till stor del sanskritbaserat ordförråd medan hindi och andra är mer influerade av arabiska och persiska.
Den äldsta kända dokumentationen av språkets grammatik härstammar från 1700-talet. Den portugisiske missionären Manoel da Assumpcam skrev Vocabolario em idioma Bengalla, e Portuguez dividido em duas partes mellan 1734 och 1742, då han tjänstgjorde i Bhawal. Boken är en ordbok och grammatika över bengali. Den brittiske grammatikern Nathaniel Brassey Halhed skrev en modern bengaligrammatik (A Grammar of the Bengal Language 1778). Denna bok var den första som använde bengalityper i tryck. Raja Ram Mohan Roy, den store bengaliske reformatorn, skrev också en "Grammar of the Bengali Language" (1832).
Under denna period utvecklades Choltibhasha-formen, som använder förenklade böjningar och andra förändringar, från Shadhubhasha (äldre form) som den föredragna formen av skriven bengali.
Bengali skrivs med bengalialfabetet. Assamesiska, oriya och maithili, tre andra språk som tillhör maghadagrenen av den indoariska språkfamiljen, är nära besläktade med bengali.
Liksom andra östliga indoariska språk uppkom bengali ur de östliga medelindiska språken på Indiska halvön. Magadhi, det äldsta belagda talade språket i området, hade utvecklats till ardhamagadhi ("halvmagadhi") under första delen av det första årtusendet e.Kr. Ardhamagadhi, liksom alla prakritvarieteter i norra Indien, började ge plats åt vad som nu kallas apabhramsaspråk strax före år 1000. Det lokala apabhramsaspråket på östra Indiska halvön, purvi apabhramsa eller apabhramsa abahatta, utvecklades så småningom till regionala dialekter, vilka i sin tur bildade tre grupper: biharispråk, oriyaspråk och bengali-assamesiska språk. Vissa hävdar att delningen skedde mycket tidigare, till och med så långt tillbaka som 500 e.Kr. men språket var inte statiskt; olika varieteter samexisterade och författare skrev ofta på flera dialekter. Exempelvis tros magadhiprakrit ha utvecklats till apabhramsa abahatta omkring 500-talet. Detta språk konkurrerade med bengali en tid.
Vanligen urskiljer man tre perioder i bengalis historia:
* 1) Fornbengali (900/1000 e.Kr.–1400 e.Kr.) – texter bland andra Charyapada, religiösa sånger; framträdande av pronomen Ami, tumi, etc; verbböjningar -ila, -iba, etc. Oriya och assamesiska avskiljer sig under denna period.
* 2) Medelbengali (1400–1800 e.Kr.) – viktiga texter från denna period är bland andra Chandidas Srikrishnakirtan; elision av ô-ljudet i ordslut; spridning av sammansatta verb; persiskt inflytande. Vissa forskare indelar denna period ytterligare i tidiga och sena medelperioder.
* 3) Nybengali (sedan 1800 e.Kr.) – förkortning av verb och pronomen, bland andra förändringar (till exempel tahar → tar 'hans'/'hennes'; koriyachhilô → korechhilo han/hon hade gjort).
Historiskt sett ligger bengali närmare pali än sanskrit, men under den medelbengaliska perioden (Chaitanyatiden) och även under den bengaliska renässansen påverkades bengali allt mer av sanskrit. Av de moderna indoeuropeiska språken i Sydasien har bengali och marathi bevarat ett till stor del sanskritbaserat ordförråd medan hindi och andra är mer influerade av arabiska och persiska.
Den äldsta kända dokumentationen av språkets grammatik härstammar från 1700-talet. Den portugisiske missionären Manoel da Assumpcam skrev Vocabolario em idioma Bengalla, e Portuguez dividido em duas partes mellan 1734 och 1742, då han tjänstgjorde i Bhawal. Boken är en ordbok och grammatika över bengali. Den brittiske grammatikern Nathaniel Brassey Halhed skrev en modern bengaligrammatik (A Grammar of the Bengal Language 1778). Denna bok var den första som använde bengalityper i tryck. Raja Ram Mohan Roy, den store bengaliske reformatorn, skrev också en "Grammar of the Bengali Language" (1832).
Under denna period utvecklades Choltibhasha-formen, som använder förenklade böjningar och andra förändringar, från Shadhubhasha (äldre form) som den föredragna formen av skriven bengali.
