Kołobrzeg
Vid Kołobrzeg fanns en av slavernas äldsta bosättningar i Pommern. På grund av närbelägna saltfyndigheter ökade bosättningen i betydelse under 800-talet. Kołobrzeg blev biskopssäte omkring år 1000, då staden tillhörde Polen. På 1100-talet ersattes den slaviska staden av en tysk bosättning, som 1255 erhöll stadsrättigheter.
Kolberg tillföll 1276 stiftet Kammin och var från 1284 medlem av Hansan. Under trettioåriga kriget besattes Kolberg av de kejserliga, 1631 av svenskarna, som behöll staden fram till 1657, då den överlämnades till kurfurstendömet Brandenburg. År 1701 blev staden tillsammans med Brandenburg del av kungariket Preussen, efter 1871 Tyska kejsardömet. Under preussiskt styre tillhörde Kolberg regeringsområdet Köslin i provinsen Pommern.
Staden skadades svårt under andra världskriget och tillföll Polen 1945 i enlighet med Potsdamöverenskommelsen, varefter den tyska befolkningen fördrevs.
Återuppbyggnaden av dess centrala delar runt katedralen påbörjades inte förrän på 1980-talet. Området har uppmärksammats för sin arkitektur. Vid återuppbyggnaden strävade man efter att skapa en stämning av en gammal stad, utan att för den sakens skull hysa några ambitioner att rekonstruera de hus som tidigare fanns på platsen.