Warning: getimagesize(/Image/Map/MP2233387.gif): failed to open stream: No such file or directory in
/home/mapnlee7/public_html/MAPNALL/geoname.php on line
861
Kamerun, formellt Republiken Kamerun, är en enhetsstat i centrala och västra Afrika. Den gränsar till Nigeria i väster, Tchad i nordöst, Centralafrikanska republiken i öster, samt Ekvatorialguinea, Gabon, och Kongo-Brazzaville i söder. Kameruns kustlinje utgörs av Bonnybukten, som är en del av Guineabukten och Atlanten. Landet kallas "Afrika i miniatyr" för dess geologiska och kulturella variation. Bland naturföreteelserna finns stränder, stäpper, berg, regnskog och savanner. Den högsta punkten är Kamerunberget i sydväst, och de största städerna är Douala, Yaoundé och Garoua. I Kamerun bor över 200 olika etniska och språkliga grupper. Landet är välkänt för sina inhemska musikstilar, särskilt makossa och bikutsi, och för sitt framgångsrika fotbollslandslag. Franska och engelska är de officiella språken.
Bland de tidiga inbyggarna i området fanns saocivilisationen runt Tchadsjön och jägar- och samlarfolket baka i regnskogen i sydöst. Portugisiska upptäcktsresande nådde kusten på 1400-talet och kallade området Rio dos Camarões ("Räkornas flod"), varifrån namnet Kamerun härstammar. Fulanisoldater grundade Adamawa-emiratet i norr under 1800-talet, och olika etniska grupper i väst och nordväst upprättade mäktiga hövdingadömen. Kamerun blev en tysk koloni 1884. Efter första världskriget delades territoriet mellan Frankrike och Storbritannien som NF-mandat. Partiet Union des Populations du Cameroun förespråkade självständighet men förbjöds på 1950-talet. Det förde krig mot franska och kamerunska styrkor till 1971. År 1960 blev franska Kamerun självständigt som Republiken Kamerun under president Ahmadou Ahidjo. Den södra delen av brittiska Kamerun gick samman med den 1961 och bildade Förbundsrepubliken Kamerun. Landet bytte namn till Förenade republiken Kamerun 1972 och Republiken Kamerun 1984.
Jämfört med andra länder i Afrika är Kamerun politiskt och socialt stabilt. Detta har möjliggjort utveckling av jordbruk, vägar, järnvägar och stora olje- och träindustrier. Ändå lever många kamerunier i fattigdom som småbrukare. Makten ligger stadigt i händerna på presidenten Paul Biya och hans parti Cameroon People's Democratic Movement, och korruptionen är utbredd. Den engelskspråkiga befolkningen har blivit allt mer alienerad från regeringen, och engelskspråkiga politiker har efterfrågat ökad decentralisering eller till och med utbrytning av de före detta brittiskstyrda territorierna.
Området för nuvarande Kamerun befolkades första gången under neolitikum. De folkgrupper som har varit bosatta längst i området är pygmégrupperna såsom baka. Saokulturen uppstod omkring Tchadsjön cirka 500 e.Kr. och beredde vägen för Kanemriket och dess efterträdare Bornuriket. I väster uppstod kungariken och hövdingadömen.
Portugisiska sjömän nådde kusten år 1472. De lade märke till stora mängder räkor och kräftor i floden Wouri och kallade den Rio dos Camarões, portugisiska för "Räkfloden", varifrån namnet Kamerun härstammar. Under de följande århundradena bedrev europeiska intressen regelbundet handel med kustbefolkningarna, och kristna missionärer färdades inåt landet. I början av 1800-talet ledde Modibo Adama fulanisoldater i ett jihad i norr mot icke-muslimska och delvis muslimska folk och upprättade Adamawa-emiratet. När bofasta folk flydde från fulani skedde en stor folkomflyttning.
Kejsardömet Tyskland gjorde anspråk på territoriet som kolonin Kamerun 1884 och påbörjade en stadig framryckning inåt land i vad som blev kolonin Tyska Kamerun. De inledde projekt för att förbättra kolonins infrastruktur, med hjälp av en sträng tillämpning av tvångsarbete. När Tyskland förlorade första världskriget blev Kamerun ett NF-mandat och delades i Franska Kamerun Cameroun (Östkamerun) och Brittiska Kamerun Cameroons (Västkamerun) år 1919. Fransmännen integrerade försiktigt Franska Kameruns ekonomi med Frankrikes och förbättrade infrastrukturen med kapitalinvesteringar, utbildad arbetskraft och fortsatt tvångsarbete. Britterna administrerade sitt territorium från grannlandet Nigeria. De infödda klagade på att detta gjorde dem till en försummad "koloni till en koloni". Nigerianska arbetskraftsinvandrare flockades till södra brittiska Kamerun, vilket gjorde slut på tvångsarbetet men upprörde de inhemska folkgrupperna. NF-mandaten ombildades till förvaltarskapsområden under FN 1946, och frågan om självständighet blev angelägen i Franska Kamerun. Frankrike förbjöd det mest radikala politiska partiet, Union des Populations du Cameroun (UPC), den 13 juli 1955. Detta föranledde ett långvarigt gerillakrig och mord på partiledaren Ruben Um Nyobé. I Brittiska Kamerun var frågan om man skulle återförenas med Franska Kamerun eller ansluta sig till Nigeria.
Efter andra världskriget växte oron i den franska delen och ledde så småningom till att Frankrike och FN beviljade landet självständighet den 1 januari 1960 under president Ahmadou Ahidjo, och den 1 oktober 1961 efter en folkomröstning förenades det tidigare brittiska södra Kamerun med sin granne för att bilda Förbundsrepubliken Kamerun. Dock var den tyska kolonins utbredning större än dagens Kamerun. Delar därav ligger i dagens Nigeria, Tchad, Centralafrika samt Gabon. Ahidjo utnyttjade det pågående kriget mot UPC och rädsla för etniska konflikter till att koncentrera makten till presidentposten, och fortsatte med detta även efter att UPC hade slagits ned 1971. Hans politiska parti, Cameroon National Union (CNU), blev det enda lagliga partiet den 1 september 1966 och 1972 avskaffades det federala systemet till förmån för en enhetsstat som styrdes från Yaoundé. Ahidjo följde en ekonomisk politik med "planerad liberalism", där han prioriterade kommersiellt jordbruk och oljeutvinning. Regeringen använde oljepengar för att skapa en statlig valutareserv, betala bönder och finansiera större utvecklingsprojekt. Många initiativ misslyckades dock när Ahidjo tillsatte okvalificerade allierade för att styra dem.
Ahidjo avgick den 4 november 1982 och överlämnade makten till sin författningsenliga efterträdare, Paul Biya. Abidjo behöll dock kontrollen över CNU och försökte styra landet från bakom kulisserna tills Biya och hans allierade förmådde honom att avgå. Biya påbörjade sin regeringstid med att röra sig mot ett mer demokratiskt styre, men en misslyckad statskupp förde honom i riktning mot sin företrädares ledarskapsstil. En ekonomisk kris utbröt från mitten av 1980-talet till slutet av 1990-talet som en följd av internationella ekonomiska villkor, torka, fallande oljepriser och åratal av korruption och misskötsel. Kamerun vände sig till utländskt bistånd, skar ned i statliga utgifter och privatiserade industrier. När flerpartisystem återinfördes i december 1990 efterfrågade engelskspråkiga påtryckningsgrupper större självstyre, och några förespråkade fullständig självständighet som Republiken Ambazonia.
Landet har i allmänhet varit stabilt, vilket har möjliggjort utveckling av jordbruk, vägar, järnvägar och petroleumindustri. Trots att Kamerun under senare år blivit något mer demokratiskt ligger den politiska makten fortfarande hos en etnisk oligarki.
