Chios (Dimos Chios)
Chíos (grekiska: Χίος; även transkriberat Khíos eller Híos) är en grekisk ö i Egeiska havet strax utanför Turkiets kust. Den ligger i prefekturen Chios och regionen Nordegeiska öarna, i den östra delen av landet, 210 km öster om huvudstaden Aten. Ön är omkring 842 km² stor och har 52 290 invånare (2001). Den är berömd för sitt landskap och goda klimat.
Huvudorten på ön är Chios som år 2000 hade cirka 27 000 invånare. Bland de övriga tätorterna på ön märks Homeroupolis, Kardamila, Kampochora, Mastichochoria, Amanis, Ionia och Agiou Mina. Till Chios prefektur hör också några mindre öar: Psara i väster, med dess obebodda grannö Antipsara, och Oinousses i öster.
På berget Provateio Oros på öns inre delar, omkring 15 km från staden Chios, ligger klostret Nea Moni, som klassas som ett världsarv.
Chios bebyggdes först av leleger och pelasger, därefter av karier, och slutligen nedsatte sig joniska kolonister på ön, varefter den räknades till det joniska förbundet och snart vann stor makt till sjöss. Under de stora grekiska koloniseringarna i Medelhavsområdet upprättade även Chios en koloni, Maronea, vid Egeiska havets nordkust. Sedan Kyros I intagit Mindre Asien underkastade sig Chios frivilligt perserna, men gick efter slaget vid Mykale år 479 f.Kr. med i det deliska förbundet (som senare kom att bli attiska sjöförbundet), och biträdde kraftigt atenarna i peloponnesiska kriget 431-404 f.Kr. Mot krigets slut avföll det till Sparta. Efter att sedan åter en tid ha varit Atens bundsförvant gick det över till Thebe, och lydde därefter under makedonierna. Den blev sedermera romersk och senare en del av det bysantinska riket. Efter att korsfararna år 1204 erövrat Konstantinopel blev Chios en del av det latinska kejsardömet. Därefter blev det en genuesisk besittning för att år 1566 erövras av Osmanska riket.
År 1822 gjorde befolkningen uppror mot osmanerna men upproret slogs ned med våld i en massaker som innebar att 70 000 av öns invånare dödades, förslavades eller fördrevs. Händelsen var av stor betydelse för den västeuropeiska synen på det osmanska styret i Grekland. Chios blev en del av det självständiga Grekland efter Första Balkankriget år 1912.
Huvudorten på ön är Chios som år 2000 hade cirka 27 000 invånare. Bland de övriga tätorterna på ön märks Homeroupolis, Kardamila, Kampochora, Mastichochoria, Amanis, Ionia och Agiou Mina. Till Chios prefektur hör också några mindre öar: Psara i väster, med dess obebodda grannö Antipsara, och Oinousses i öster.
På berget Provateio Oros på öns inre delar, omkring 15 km från staden Chios, ligger klostret Nea Moni, som klassas som ett världsarv.
Chios bebyggdes först av leleger och pelasger, därefter av karier, och slutligen nedsatte sig joniska kolonister på ön, varefter den räknades till det joniska förbundet och snart vann stor makt till sjöss. Under de stora grekiska koloniseringarna i Medelhavsområdet upprättade även Chios en koloni, Maronea, vid Egeiska havets nordkust. Sedan Kyros I intagit Mindre Asien underkastade sig Chios frivilligt perserna, men gick efter slaget vid Mykale år 479 f.Kr. med i det deliska förbundet (som senare kom att bli attiska sjöförbundet), och biträdde kraftigt atenarna i peloponnesiska kriget 431-404 f.Kr. Mot krigets slut avföll det till Sparta. Efter att sedan åter en tid ha varit Atens bundsförvant gick det över till Thebe, och lydde därefter under makedonierna. Den blev sedermera romersk och senare en del av det bysantinska riket. Efter att korsfararna år 1204 erövrat Konstantinopel blev Chios en del av det latinska kejsardömet. Därefter blev det en genuesisk besittning för att år 1566 erövras av Osmanska riket.
År 1822 gjorde befolkningen uppror mot osmanerna men upproret slogs ned med våld i en massaker som innebar att 70 000 av öns invånare dödades, förslavades eller fördrevs. Händelsen var av stor betydelse för den västeuropeiska synen på det osmanska styret i Grekland. Chios blev en del av det självständiga Grekland efter Första Balkankriget år 1912.
