Karta - Birka

Birka var ett vikingatida samhälle som anlades ca år 750 och som beboddes till ca år 975. Denna bebyggelse som växte fram brukar kallas för "Sveriges första stad" men det finns även andra stadsliknande bosättningar som är äldre, som Uppåkra i Skåne. Birka tjänade främst som en viktig handelsplats på ön Björkö i Mälaren i Ekerö kommun. Tillsammans med den närbelägna Hovgården på Adelsö, med bland annat en kungsgård, har Birka tagits upp på Unescos världsarvslista.

Birka var under den slutande vendeltiden och under vikingatiden en viktig handelsplats i svearnas rike, vilken kan göra anspråk på att ha varit Sveriges första stad. Alltsedan medeltiden har Björkö i Mälaren, belägen i Adelsö socken, Uppland, ansetts vara identisk med denna handelsplats. Den enda skriftliga källan från tiden då Birka existerade är ärkebiskop Rimberts Vita Anskarii från runt 870, det vill säga en berättelse om Ansgars liv. Ansgar vistades själv i Birka två gånger. Birka nämns i Ansgarsvitan som Birca, vilket anses vara en latinisering av fornöstnordiska Bjǫrkey - Björkö. Birka omtalas av Adam av Bremen runt 1070 men platsen låg då öde. Stadsbildningen på Björkö uppvisar stora likheter med Hedeby i dagens Nordtyskland, men paralleller finns även till norska Kaupang.

Man vet inte vilken förhistorisk kung som lät anlägga Birka omkring år 750 och hur stora hans maktbefogenheter var. På närbelägna Adelsö byggdes en kungsgård, Hovgården, varifrån kungen kunde övervaka handeln. Omkring 700–1000 personer antas ha varit bosatta i Birka när staden var som störst. Köpmän från när och fjärran med dyrbara handelsvaror sökte sig till staden. I början kom varor från arabiska länder, senare från Syd- och Västeuropa. Det rörde sig om byteshandel och man bytte inhemska varor som järn, päls, horn och bärnsten mot silvermynt, mynten smältes i regel ner och gjordes om till smycken, därtill inbyttes exklusiva lyxvaror som siden, glas och kryddor.

Idag finns närmare 3000 synliga gravar på Björkö. Flera olika gravtyper finns representerade, antingen innehållande brand- eller skelettbegravningar. De rika fynden från utgrävningarna berättar om ett samhälle med stark hierarki och stora skillnader mellan både klass och kön.

År 829 sändes benediktinermunken Ansgar till nuvarande Sverige eftersom en kristen missionär efterfrågats av sveakungen Björn. Vid ankomsten begav sig Ansgar först till kungsgården vid Hovgården på Adelsö för att få kungens tillstånd att verka i Birka. Där grundade Ansgar sedan en kristen församling. Till missionsbiskop för sveaväldet utsågs 832 en släkting till Ebo vid namn Gautbert, som grundade en kyrka i Birka. De troendes antal ska under Gautberts första tid ha ökat, men det asatroende folket tvingade Gautbert att fly ur riket. År 852 återkom Ansgar och fann sin församling i upplösning, men han återupprättade den och byggde ett kapell på mark som kung Olof skänkte. . Två kyrkklockor sändes till Birka av abboten i tyska Fulda (som dog 856), men det är okänt om dessa kom till användning. Erimbert, Gautberts systerson, får ansvar för missionsverksamheten, som dock begränsas till Birka, och avstannar efter Ansgars död.

Korssmycken i gravar visar att några var kristna fram till sin död, men sveafolket fortsatte också att dyrka sina gamla nordiska gudar. Ansgars bidrag till Sveriges kristnande blev inte bestående. När Unni, ärkebiskop av Bremen, anlände till Birka 936 så fann han inga spår av missionen. Biskopen avled under vistelsen. Kung Ring var då sveakung enligt Adam av Bremen. Utifrån hans formuleringar så har en del historiker dragit slutsatsen att Birkakungarna inte längre var bosatta på Adelsö vid kung Rings tid.

Som en minnesvård över Ansgar och hans missionsarbete restes år 1834 det stora stenkorset, Ansgarkorset, på höjden inom den gamla fornborgen på Björkö. Formgivningen som keltiskt kors anses vara missvisande, eftersom det associerar till missionärerna från de brittiska öarna, Ansgars "konkurrenter" om att kristna Norden.